Undersöker skolan som brottsplats

Skolan är den plats där svenska ungdomar oftast utsätts för våld eller utsätter andra för våld. I forskningsprojektet Brottsplats skola: Förrättsligande av unga som offer och förövare i skolan, som du leder med pengar från Vetenskapsrådet, undersöker ni bland annat vilka handlingar som leder till polisanmälan. Vad har ni kommit fram till?
– Det vi kan se är att det oftast är när det har förekommit fysiskt våld som personalen väljer att polisanmäla. Men det går även att se att ålder och kön har betydelse för vilka åtgärder skolan väljer. Det finns även en del som talar för att skolor som ligger i områden där det finns ett utvecklat samarbete mellan skola och polis, där det också finns en påtaglig oro för kriminalitet bland ungdomar, oftare väljer att polisanmäla. Däremot förstås våld bland ungdomar i områden utan samma sociala problematik oftare som bråk och konflikter mellan individer som anses kunna lösas genom dialog och föräldrasamverkan.

Hur beskriver du generellt skolan som brottsplats och hur ser brottsutvecklingen ut över tid?
– Iden till projekten kom ifrån att jag hade uppmärksammat att en rad regionala radiostationer hade programserier om det ökade våldet i skolan. Poängen i flera inslag var att skolpersonalen stod handfallna inför detta växande problem. Samtidigt visar de självskattningsundersökningar, som genomförts med elever i årskurs nio från 1995 och framåt, inte på någon markant ökning av våld eller kränkande behandling mellan ungdomar. Mycket tyder alltså på att det är samhällets normer och skolans reaktion som förändrats snarare än de ungas beteende.

I den under 2017 utkomna boken Brottsoffret i skolan. Professionellas berättelser om ungdomars utsatthet beskriver du och kollegorna en ökande vilsenhet bland skolans professionella att hantera social oro i skolorna. Kan du utveckla det?
– Personalen i skolan måste hela tiden navigera och förhålla sig till att det parallellt finns flera förklaringar till liknande problem. I vår studie ser vi till exempel hur en medicinsk-psykiatrisk diskurs med tonvikt på beteendediagnoser och medicinering har fått ett starkt fäste i skolans värld. Vi ser, som tidigare nämnts, att det blivit allt vanligare att definiera situationer och ”problem” i ett juridiskt ramverk. Men också hur skolpersonalen är tveksamma till att lämna ifrån sig rätten att definiera ”problemen” och hur det ska hanteras, till exempel av polis och socialtjänst.

Mer information:
Johannes Lunneblad, telefon: 031-786 2058, e-post: johannes.lunneblad@ped.gu.se