Tre frågor till Camilla Björklund som nyligen befordrades till professor i pedagogik vid institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande.
Du är projektledare för det fyraåriga och av Vetenskapsrådet stödda forskningsprojektet Förmågan att sinnligt erfara de tio första talen som nödvändig grund för aritmetiska färdigheter (FASETT). Varför är det viktigt att undersöka och vad har ni kommit fram till så här långt?
– De flesta barn utvecklar grundläggande räknefärdigheter i förskoleåldern, men en del barn strävar långt upp i skolåren med ineffektiva räknestrategier och hamnar i matematiksvårigheter eftersom de saknar nödvändig grundläggande förståelse för tals egenskaper och räkneprinciper. I projektet studerar vi dels vilka aspekter av taluppfattning som är nödvändiga att utveckla för att hantera räkneuppgifter och dels i vilken utsträckning det är möjligt att utveckla grundläggande aritmetiska förmågor redan i förskoleåldern. Neurovetenskapen har visat att fingeranvändning har samband med räknefärdigheter, men i vårt projekt ser vi att det spelar roll på vilket sätt fingrarna används: för att räkna upp antal eller för att strukturera tal. Det senare tycks vara en nyckelaspekt för att utveckla framgångsrika räknestrategier och en förmåga som är möjlig att utveckla redan i förskolan.
Du är en av de medverkande i det pågående projektet Lekbaserad didaktik – att vidareutveckla förskoledidaktisk teoribildning i samverkan mellan forskare och förskollärare som för en tid sedan fick 4.4 mnkr i Skolforskningsinstitutets första utlysning inom praktiknära skolforskning. Varför behövs en sådan teoribildning?
– Idag är undervisningsbegreppet starkt debatterat i förskolan och det råder ingen konsensus om hur man ska tolka och tillämpa lek och undervisning i en sådan målstyrd och barncentrerad verksamhet. Därför behövs en teoriutveckling av förskoledidaktik som är grundad i empiriska undersökningar av lek och undervisning. I projektet studerar vi hur förskollärare och barn upprättar gemensamma lekvärldar, vilka innehåll för lärande som konstitueras och på vilket sätt detta bidrar till barns lärande och utveckling. Vi utvecklar också nya metodologiska angreppssätt för att bedriva forskning i förskolan där förskollärarna är medforskare och delaktiga i kunskapsbildningen.
Du har tidigare sagt att de som har det pedagogiska ansvaret i förskolan inte nödvändigtvis har de pedagogiska redskapen för att själva upptäcka matematiken i rummet och på så sätt utmana barnens uppmärksamhet och föreställningar om matematiska relationer i omvärlden. Om det nu är så, vad kan göras åt detta?
– Först och främst behövs en större öppenhet för och insikt om att matematik är mer än att lära sig ramsräkna och känna igen geometriska former. Kunskaper om matematik spelar en viss roll för vad barn uppmärksammas på som matematik i sin omvärld, men desto viktigare är den pedagogiska beredskapen att möta barns olika sätt att uttrycka sig och att tolka på vilket sätt barn förstår det de erfar, samt vad som kan tillföras och berika deras erfarenheter. I förskollärarutbildningen arbetar vi mycket med de pedagogiska färdigheterna att ta barns perspektiv men också att förstå varför barn resonerar som de gör. Den forskning som jag och mina kollegor bedriver är mycket praktiknära, vilket innebär att vi arbetar ofta tillsammans med förskollärare och arbetslag i förskolan och kunskaper utvecklas då både hos barnen, förskolepedagogerna och forskarna. När pedagogiska redskap prövas och utvecklas på det sättet bidrar det till kunskapsutveckling på kort och på lång sikt, lokalt men också globalt via olika nätverk och publikationer.
För mer information: Camilla Björklund, tel: 031-786 2182 e-post: camilla.bjorklund@ped.gu.se