Undersöker villkoren för hur utbildning bedrivs

Med stöd från Vetenskapsrådet har du i ett forskningsprojekt under de senaste åren undersökt barnskötar- och förskollärarutbildningarna och hur de medverkar till konstruktioner av föreställningar om verksamhet för yngre barn utifrån normer om utbildning, omsorg, genus, klass och etnicitet. Vilka resultat har projektet gett?
– Vi har funnit att den uppdelning mellan barnskötare som en yrkesgrupp som framför allt har omsorgskompetens och förskollärare som den yrkesgrupp som framför allt har pedagogisk kompetens inte återspeglas i utbildningarna. Båda utbildningarna är sedan 70-talet till största delen pedagogiska utbildningar. Skillnaden ligger därmed inte i deras ämnesområde utan i nivån på utbildningen. Barnskötare utbildas i gymnasiet och förskollärare på högskolan. Detta innebär att skillnaden framför allt handlar om status. Detta kopplas delvis samman med en klasskomponent, som bland annat manifesteras i olika fackföreningstillhörigheter. Vi kunde också se att det både inom och mellan utbildningarna upprepades föreställningar om att pedagogik kräver mer kunskaper och är mer avancerat än omsorg. Detta, menar vi, kan delvis förstås som ett uttryck för genusnormer där omsorg uppfattas som en medfödd kvinnlig kompetens, medan läraruppdraget kräver utbildning och inte på samma sätt är kopplat till kön. En slutsats vi drar är att det stora fokus på pedagogik, som präglar båda utbildningarna, innebär en risk att förskolans omsorgsuppdrag nedvärderas.

Inom en annan gren av din forskning har du undersökt riter som barndop, konfirmationer och begravningar och hur människor skapar mening kring död och förlust. Vad väckte ditt intresse för att undersöka de frågorna?
– Jag har en teologisk bakgrund som pastor i dåvarande Svenska Missionskyrkan. Det var utifrån den verksamheten jag valde mitt doktorandprojekt, som handlade om ett sammanhang - dop - där kyrkan tycktes vara relevant för människor som sällan sökte sig dit. Efter disputationen intresserade jag mig för riter och andra handlingar i anslutning till döden, och för hur dessa handlingar skapade och förändrade olika grundläggande normer om identitet, nation, genus, sexualitet etc. Jag menar att livet i dödens närhet utgör ett centralt sammanhang för studier av människors och samhällens grundläggande värden och har därför under hela min tid som forskare, vid sidan av utbildningsvetenskaplig forskning också ägnat mig åt forskning om död, begravning och sorg.

1983 examinerades du som lärare i svenska och religion vid Göteborgs universitet. Sedan dess har du varit verksam vid universiteten i Linköping och Umeå. Hur mycket känner du till om den miljö du nu kommer att verka inom?
– Jag vet att det är en institution präglad dels av mycket undervisning inom lärarutbildningarna och dels av ett stort intresse för didaktisk forskning, inte minst inom området hållbar utveckling. Jag vet också att det finns ett sug efter att bygga en stark forskningsmiljö. Det ser jag fram emot att få vara med och medverka till. Mina tidigare kontakter med medarbetare vid institutionen är blygsamma, så jag ser mycket fram emot att lära känna och arbeta tillsammans med nya kollegor.

För mer information: Eva Reimers, e-post: eva.reimers@liu.se, tel: 0734-170155