Tre frågor till Eva Hjörne, som nyligen befordrades till professor i pedagogik vid institutionen för pedagogik och specialpedagogik.
Din forskning fokuserar på hur skolsvårigheter förstås och hanteras i den moderna skolan, där du tittar på skolans elevhälsa och hur skolan organiserar undervisningen för elever i behov av stöd för sitt lärande. Varför är det viktigt att undersöka?
– Frågan om hur man i ”en skola för alla” stöttar elever och utvecklar skolan så att den i möjligaste mån kan möta elever med olika förutsättningar och hjälpa dem att finna sig tillrätta i skolan är en viktig att belysa. Det är också viktigt att undersöka och synliggöra vad som händer konkret inom den specialpedagogiska verksamheten för att kunna utveckla stödinsatser och nya former av pedagogik samt andra insatser med målet att skapa en inkluderande skola.
Du är forskningsledare för PRIS, Platform for Research in Inclusive education and School development, vid din institution. Ett av forskningsprojekten du leder där med medel från Vetenskapsrådet handlar om undervisning i särskild undervisningsgrupp. Vad har ni kommit fram till?
– Vi har bland annat sett att undervisningen inte skiljer sig i någon större utsträckning från den undervisning som sker i reguljära klassrum trots att det var betydligt färre elever i klassrummet och fler lärare. Vi upptäckte också att formen blev innehållet och att lära sig vanliga skolkunskaper fick en underordnad betydelse i denna miljö. Vi fann också att flera av eleverna kände sig utanför och exkluderade från skolans gemenskap. Ett mer positivt resultat visade att lärarna fick en mycket nära och uppskattad relation med eleverna.
I ett annat pågående projekt undersöker och jämför du tillsammans med forskare från fem andra länder specialpedagogik i förhållande till elevbehov. Stämmer det att studien bekräftar det svenska glappet mellan att man säger sig vilja vara inkluderande samtidigt som användningen av särskiljande lösningar ökar?
– Ja, det stämmer. Svensk skola är en förebild för många länder och förvåningen var stor bland de andra forskarna när det visade sig att segregeringen i svensk skola ökar. Nu är detta inget nytt fenomen. Det har i stort sett alltid funnits en skillnad mellan ideologi och praktik i Sverige när det gäller hur skolsvårigheter förstås och bearbetats. Ledstjärnan är och har länge varit att vi ska ha ”en skola för alla” samtidigt som elevers skolsvårigheter har identifierats som tillhörande eleven själv och ska utredas, benämnas och åtgärdas. I många fall har åtgärden under årens lopp inneburit att eleven har exkluderats från sin vanliga klass och placerats i en specialklass eller särskild undervisningsgrupp. Skolan och undervisningen har däremot oftast osynliggjorts och lämnats utan åtgärd.
För mer information: Eva Hjörne, eva.hjorne@ped.gu.se, tel: 031-786 2474